Fasen vad livet känns tummen ner nu alltså. Känns inte som nått går åt mitt håll. De men helst av allt vill får man inte. Livet är för jäkla orättvist. Hade jag krävt en ferrari eller liknande så hade jag kunnat förstå att man inte fick de. Men jag vill bara kunna känna mig glad och lycklig. Men de är för mycket begärt i detta lite. Hatar att behöva visa mig glad utåt när man inte är det, varför gör jag det då egentligen? Vill inte visa mig svag? hmm kanske. Men det är ju dom svaga människor som inte visar sina känslor. Ja, jag är väl svag då! Jag visar inte att hela mitt inre gråter eller hur dåligt jag egentligen mår över hela situationen. Tror kanske att många av mina närmaste kanske redan genomskådat detta. Men hur ska dom kunna hjälpa mig när jag inte erkänner hur det egentligen ligger till, vad jag egentligen tänker och känner.

Mitt uppe i allt har bil fanskapet börjat krångla och vägrade starta idag. Pricken över i.

Hade iaf en jätte trevlig kväll med Cola igår. Vi ät räkor och gottade oss. De behövde jag verkligen, fick prata av mig en hel del med =) Har även vart ute med båten flera dagar nu. Fly bort från verkligheten är det bästa jag vet. Allt känns så mycket lättare då.

Och så du mitt uppe i allt. Hatar att jag känner som jag gör för dig och att de inte blir mer än vänskap. Så typiskt. Du kunde väl ändå dykt upp om 2 år då? De hade underlättat denna situation nått så fruktansvärt mycket.

Kommer jag någonsin att kunna lita på en kille igen? Kommer jag kunna släppa allt som vart och inse att alla killar faktiskt inte är idioter? Ja, det är en fråga jag hoppas kunna få svar på snart!