tisdag 3 november 2009

.

Är precis hemkommen från sång och rytmiken. Casper var lika road som vanligt. Kul att det ger honom något. Även jag får ut lite av att träffa andra människor med.

Min bil kan jag ju spy galla över. Alltid ät det något som krånglar med den. När man har bytt 2 st batterier, en generator och fixat med fläckremen så startar den inte endå! Jag går snart i taket. Men bi känns ju nästan som ett måste. Det är det väl egentligen inte, med fruktansvärt bekvämt när man har barn. Nu har ju iaf Daniel börjat med sin kurs och åker tåg till Stenungsund så han har vart snäll och lämnat sin bil till mig. Ska inte klaga på det =)


Under en tid nu har jag känt panik i hela kroppen. Kan verkligen inte sätta fingret på vad det är som ligger och tär. Det har i och för sig vartit en väldigt hektiskt halvår för mig. Eller när jag väl tänker efter har jag nog inte kännt lugn i kroppen på över ett år. Det är alltid något nytt som dyker upp när det andra har lagt sig. Känner att jag skulle behöva en vecka på en öde ö för att vila upp mitt huvud en skala. Vissa dagar är ju bättre än andra. de beror helt och hållet på vem som hör av sig ( tror nog dom flesta vet vem jag menar) eller om man får reda på något nytt tragiskt.
För ett tag sedan betättade jag om en nära person som levde i ett dåligt förhållande, där killen misshandlade henne. Jag sa att hon nu äntligen hade kommit fram till att gå fårn honom. Nu har hon gått tillbaks igen. Bakom henne står en förtvivlad familj som inte vet hur dom ska gå till väga. När allt som säger till henne av kärlek vänds emot dom igen i en negativ vinkel. Hon har såpass ålder inne att man inte kan kidnappa henne hem, tyvärr. Det ända man kan göra är att vänta på att hon ska komma till insikt igen. Men hur länge orkar människor kämpa för andra som inte alltid vill ha hjälpen eller inser att dom behöver den. Denna flicka skriker egentligen efter hjälp men vägar ta emot den eller lyssna på andra. I mina tankar ser jag just bara nu ett negativt slut. Det har gått så långt nu att folk runt omkring henne tror att det värsta ska hända och redan börjat sörja. Vet att de låter överdrivet. Men det är tyvärr så det ser ut att det kommer sluta. Det är ingen som vet hur man ska bära sig åt, vem man ska vända sig till eller vart med om något liknande förut. Då är det svårt att handla med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar